När jag var yngre tyckte jag aldrig om att komma hem sent på kvällen när hela familjen sov. Väggarna, golvet, möblerna, allt såg så naket och ensamt ut när inte mamma, pappa, syskonen fanns där och såg på tv, lagade mat, gick runt, gick in, gick ut, letade efter saker, lekte eller arbetade . Fönstren var inte längre gluggar mot världen, utan hål för läskiga obestämbara läskigheter, skummisar, fluktisar, typer som kunde titta in på mig och smida onskefulla planer.
Bakom de stängda dörrarna hördes snusande syskon, snarkande föräldrar. De var alldeles för långt borta för att rädda mig.
På dagen var mitt hem tryggt. I den ensamma natten var det hotfullt, ensamt.
Då kunde jag ångra att jag varit ute så länge.
Den tanken var min första när jag klev in genom dörren nyss, här i natt. Efter Norénteater med efterföljande mys på Södra teatern kom jag hem så pass tidigt att jag tänkte att kaaanske skulle Hemmapappan fortfarande vara vaken. Kanske skulle vi hinna se ett avsnitt till på vår dvd box.
Men här var välsläckt. Och dörren till sovrummet var stängd. Självklart, det är ju inte bra om jag stör de sovande sötnosarna med den gnisslande dörren.
Men jag kände mig lite ensam, ändå.
I några sekunder.
Nu känner jag mig vuxen och fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar