Dadunk, dadunk

Hämtar dottern hos farbror E, på Södermalm. Hon är lite rusigt busig, har ätit pizza och druckit cocacola och kollat Ice Age och varit stor. Hon dricker en klunk cola så snabbt att hon hostar och sprutar cola över hela soffbordet. Jag klär på henne ytterkläderna, hon ser maxat cool ut i jeanskjol, retrojacka och gympadojor.
Vi går hand i hand över Södermalm. Hon ser ett torn - vad är det? En kyrka!! Hon hoppar i trappan, hon försvinner i väg några meter, jag får ropa tillbaka henne. Vi tittar på de fina gamla husen intill Norska kyrkan. Hon hejar på en som bor i ett sådant hus.
Hennes lilla hand är varm och vårglad. Vi tar sikte på bussen.
”Den där tar vi” säger hon ”Kom - vi springer!”. Vi hinner med bussen, sätter oss längst bak. Bussen är som gjord för en fyraåring. Men den luktar illa, tycker hon.
Det är en upplevelse att åka just den här bussen, just den här dagen, med den här lilla flickan som är min egen. Så stor. Och min. Hennes hår luktar sand.

Därhemma är sonen sval och len och spröd som en porslinsdocka. Han pratar oupphörligt om allt som hänt, men som jag inte kan förstå. Hans lilla verklighet, som mamma bara poppar upp i och ut ur. Hans lilla mun putar och trutar och han ler med ögonen. Han är slak och trött av magsjukan som tär honom. Lutar sitt tunga huvud mot mitt bröst och säger maaaaammaaaa, mammmma, mama, maamaaa. Testar olika sätt att säga mamma på. Alla lika hjärtevärmande.. Så len, så fin, så mjuk. Armarna som sträcks mot mig. Hans blöjrumpa och smala mage, med hud som kan lindra den värsta ångest.

De här två. Mina två.
Jag blir alldeles tung. Slagen.
Jag känner mig matt, härligt matt, av all kärlek.