Jag sprang hem från jobbet idag. Vet inte exakt hur långt det är, men det är jäkligt långt. Jag kände mig seg redan från början och det blev inte direkt bättre. Det var varmt och jag blev tvungen att gå på toa i Globen. Där blev jag paranoid och tyckte att alla glodde på mig och i smyg fnissade åt kräftan. Kände mig tung, slö, som att jag fick lyfta benet så oerhört medvetet i varje steg. Som att jag skulle snubbla och ramla närsomhelst.
Det är märkligt att jag kan fortsätta att känna mig som en loser när jag är ute och joggar trots att jag joggat typ tusen gånger sedan jag gick i högstadiet. Att jag kan tro att folk tittar på mig och fnissar, fast de förmodligen 1. inte bryr sig. 2. tycker jag är ganska duktig som är ute och joggar. Att jag fortfarande kan tänka att folk tycker att "där är tjockisen ute och kutar", fast jag inte är någon tjockis, och även om jag vore det så skulle inte så himla många orka tänka så.
Men det var något som grundlades en gång i tiden. Och vissa ärr sitter helt enkelt djupare.
Men jag tog mig hem. Och här jublade min fanclub, dvs hemmapappan.
1 kommentar:
Skrev just ett inlägg om min egen kropp, sen läste jag det här. Vill säga DU ÄR SÅ FIN, du duger och sånt men med mitt eget inlägg i ryggen inser jag att det inte hjälper så långt.
Kan bara säga wow du joggade, wow vad långt och wow vad härligt med en fanclub. Samtliga tre är få förunnat.
Skicka en kommentar