När jag är sjuk är det alltid samma sak.
1. Insiktsfasen.
Jag vaknar, mår piss. Känner att det här kommer inte gå. Usch och fy jag måste få vila måste få sova. Måttet är rågat.
2. Beslutsfasen.
Förr var det mamma som var min sparringpartner för att få sjukgodkänt. Nu är det P. Jag beklagar mig, önskar sympati. Får sympati. "Klart du ska vara hemma om du är sjuk".
Ahhh.. En skön känsla sprider sig i kroppen. HEMMA. VILA. SOVA.
3. Ångestfasen.
Sen går det en stund. Jag äter frukost, vilar. Känner efter.
Sen får jag ångest.
"Vad är det här för sätt? Vara SJUK? Ta mig friheter. VILA! Hur skulle det se ut om alla.. ÄR det verkligen MOTIVERAT att jag är sjuk just i dag? Jag menar - jag kan ju stå upp. OK - sjuk är du - men är du verkligen NOG sjuk för att vara hemma. Och tänk på alla saker du missar. Och stackars ARBETSGIVAREN som ska betala.
4. ÖVertalningsfasen.
Men det är ju faktiskt DU SJÄLV som betalar för din sjukdom. Du har ju KARENSDAG! DU får ju SJÄLV ta smällen. Och tänk på dina kollegor - hur bra det är för dem att du är hemma. De slipper smitta. Tänk på dem...
Ja tänk tänk tänk."
5. Ge-upp-fasen.
"Ja men nu är det så här. Jag är sjuk. Jag är hemma. Jag förstör hela samhället genom att vara hemma. Hela företaget kommer gå i konken, jag kommer få sparken, jag kommer bli arbetslös resten av mitt liv och få leva på P, men so what. Nu får det bli så.
Tillbaka till soffan! "
Ja ni förstår att det är jobbigt att vara sjuk.
4 kommentarer:
Alltså de där faserna! Exakt så är det för mig också.
så himla träffande.
För mig med! Sist stod jag och dividerade fram och tillbaka med mig själv i 5h innan jag sjukade mig (efter att ha ringt Mamma och tvingat fram ett "klart du ska vara hemma") - kan ju då nämna att jag stod på jobbet med magdiarré och det var dagen därpå som jag inte ansåg mig vara helt död nog för att få vara hemma....när blev vi sådana här muppar?
Börjar tro att det är ett generellt drag hos hela befolkningen..
Skicka en kommentar